Jag har det senaste känt mig rätt nere. Fast väldigt mkt upp och ner. Ibland bra men oftast rätt dåligt. Men man glömmer fort det dåliga.

Men när jag väl mår dåligt så har jag rätt mörka tankar. Tankarna går kring hur jag skulle göra för att våga ta självmord. Helt enkelt ett lätt sätt att ta livet av mig. För jag är inte så deprimerad att jag gör vad som helst för att dö. Men jag skäms mkt för mig själv och min personlighet och mår allmänt piss. 

Finns det något sätt som jag och Madde hade kunnat bli lyckliga tillsammans på? För jag saknar verkligen att ha henne i mitt liv och jag saknar att få vara en del utav hennes liv. Saknar att få vara personen hon berättar allt för. Hur ska jag kunna acceptera att det aldrig kommer få vara jag igen? Som får vara hennes närmsta? 

Sen känner jag fortfarande. Va i helvete gör hon? Når hon redan gått från att vara gift till att bli tillsammans med mig och sen göra slut med mig och gå vidare till nästa med en gång. Jag fattar inte hur en person kan såra mig aå mycket men dessutom "komma undan" med det. Jag kan inte beskylla henne flr något. För detta är bara kärlek. Man kan inte styra över sina känslor. Men vadå? Bara för det så kan man bete sig som en idiot mot vem man vill då?

Det värsta är att inte känna sig älskad längre. Och att det känns som att man inte betyder en piss längre för henne. Så svårt att ta in att hon har kunnat säga att hon älskat mig och nu inte ens finns i mitt liv. 

Helt sjukt. För lite mer än ett år sen skrev jag på Skurup hur ensam jag kände mig och hur jag längtade efter en tjej. Hon såg det blogginlägget och inte långt innan hon gjorde slut så kommenterade hon det på min blogg med något i stil med "tänk va livet kan ta en vändning" eller något om att nu är det inte så längre. 

Men nu är det Fan likadant. 

Visst jag har haft ett förhållande. Och hade det bara tagit slut så hade det varit en sak. Men att hon gick vidare till chems med en gång. DET gör mig så sårad så jag vet inte ens om förhållandet med Madde var värt det med tanke på hur hemskt det känns nu. 

Jag vill ta livet av mig om det inte hade varit för dom personerna som bryr sig om mig och hade saknat mig. För jag vill inte få andra att lida pga mig. Men samtidigt orkar jag inte längre må såhär. Jag skär mig återigen för det är det ända som tar bort det jobbigaste. Eller det och ciggen. Men ciggen får mig ju att må sämre fysiskt. Det gör inte skärandet. Det ger bara en smärta som får mig att kunna fokusera på något annat. I övrigt skadar det mig inte förrän jag skär för djupt. 

Jag orkar inte med mitt liv just nu. Det räcker inte att folk säger hur duktigt jag är på att spela eller renovera. Det ända jag kan tänka på är hur svag jag är som sitter och mår dåligt. Borde vara den starka personen som hjälper andra istället. 

Vill inte belasta folk mer. Tror jag hade belastat dom mindre med att avsluta allt. Fatta att behöva bära mig hela tiden när jag mår dåligt. Det måste vara uttröttande. Jag vill inte belasta folk längre. 

Självmord känns som en läsning för att inte vara egoistiskt. Samtidigt som alla säger att självmord är det mest egoistiska du kan göra. Men vadå. Vill folk verkligen behöva stå vid min sida?  Det känns inte sjysst. Jag är bara en jobbigt tråkig kompis. Som dom klarar sig bättre utan. 

Det finns fler som.spelar hammond även om det är få. Även renoverar orglar. Fuck livet.

Har sån sjuk saknad efter henne.

Jag borde hata henne för detta men det ända jag känner är hur mycket jag älskar henne. 

Känns som att jag håller på att förlora förståndet. 

Känns verkligen som att det sitter en kniv instucket i bröstet på mig. 

Känner mig så sjukt ensam och mår så jävla dåligt. 

Vill inte belasta folk längre med att jag mår dåligt längre. Antingen får jag sluta träffa folk eller sätta på ett happyface. Vet inte vilket som är svårast. 

Svårast är att personen jag helst vill vara med vill inte vara med mig. 

Sån sjukt hemsk känsla. Det tar död på den mesta glädjen. 

Jag önskar sommaren hade blivit som jag önskade mig/trodde att den skulle bli. Rolig, kärleksfull och spännande. Nu är den bara dagar fulla med sorg och ångest. 

Jag kanske låter dramatisk men så känns det. Och jag säger med fullaste jävla allvar att hade jag kunnat få bort detta hade jag sannerligen gjort det!! Jag gillar inte att vara så här för fem öre. Vill vara personen som bara hade släppt detta och gått vidare. Jag är för svag person för det. Jag är nog den största fjollan som sitter och skriver ner mina töntiga känslor. 

Att dessutom bli ersatt med personen som man umgicks med under vårat förhållande känns ju varken sjysst eller speciellt kul. 

Jag känner mig oerhört sårad. Va jag så lite värd att efter ett halvårs förhållande så lämnar man mig för ytterligare en annan när jag redan va den personen efter skilsmässan. Jag känner mig som en rebound. Visste jag att du skulle såra mig såhör mycket så hade jag nog inte blivit tillsammans från första början. Eller vem försöker jag lura, jag va så kär så det hade jag gett en chans ändå och försökt ännu hårdare med att vara personen hon ville. Men hade jag kunnat slita ut mitt hjärta så jag kunde tänkt logiskt istället så hade jag nog undvikit det. 

Det lustigaste utav allt är att vi just pratade om att vi inte skulle göra något elakt mot den andre. Men det tycker jag hon gjorde. Med att hoppa till nästa kille med en gång. Jovisst det gjordes inte innan vi gjort slut. Fast dom umgicks på ett sätt jag inte va bekväm med redan under förhållandet. Men det va inte okej att bli svartsjuk på. För det va ju inget mellan dem. Nu i efterhand känner jag mig så dum som motarbetade tanken att det kunde bli något mellan dem. Jag intalade mig själv att Madde faktiskt tyckte om mig såpass mycket att det inte va något jag behövde bry mig om. Jag litade på henne. Nu vet jag inte om jag någonsin skulle kunna lita på henne igen. Hon sårade mig för djupt för det. 

Tänka sig att mitt första riktiga förhållande skulle ta slut på ett såhär hemskt sätt. Det trodde jag inte skulle kunna hända. Jag hade så fel. Hur ska man kunna lita på någon i ett förhållande igen efter en sån här sak? Jag kommer va den extremt svartsjuka killen bara. Jag kommer bli den pojkvän jag hatar mest av allt att vara. Detta förstörde mig. 

Men jag hoppas jag har fel. 

.... Att i början av året såg jag så fram emot denna sommaren och trodde det skulle bli bästa sommaren i hela mitt liv. Istället blev det den värsta sommaren någonsin. 

Detta handlar fan inte om att jag inte VILL leva. Jag vill vara lycklig och göra allt man kan. Men jag orkar verkligen inte längre må såhär. Jag vet inte hur jag ska få bort denna ångest innan jag tappat den sista ork jag har. Jag vet fan inte va jag ska ta mig till. "Håll ut dit och håll ut dit, Det går över" och alla andra jävla saker som sägs lindrar inte Ångesten nu och ger mig FAN inte någon ny energi. 

Fan va jag hatat mitt liv just nu. 

Men man får väl hålla ut så blir det väl antagligen bra nån gång.

Jag har fått gjort riktigt mycket nu när jag varit så ledsen och behövt komma bort från verkligenheten. Det gör att det känns som att jag är glad iallafall. Även umgås med vänner och spela får mig att känna mig glad för stunden. Men det är jobbigt för jag tänker hela tiden på det vi hade, det jag saknar. Den sorgen ligger liksom under allt hela tiden. Så visst jag kan känna mig stundvis glad men det är lååångt ifrån att vara lycklig. 

Jag hoppas verkligen jag kan släppa detta. Bli av med känslorna.. Men jävlar va det är svårt! 

Känns iallafall skönt att få komma till dagvården igen. Va där förra veckan och ska dit denna veckan och kanske veckan därpå. Sen stänger dom för semester. Så får vi se. Behöver hjälpen för att klara av att äta nu. Fortfarande 2 kg kvar att gå upp av det jag tappade efter brakeupet. 

Haft en fantastisk spelning idag med Major Instinct!  Bästa konserten vi gjort enligt mig. Mest för att jag tyckte jag spelade så bra själv idag. Inte spelat så bra en ända gång med dem! Riktigt gött!

Härligt att få spela förband till ett band som spelat dagen innan på största scenen på Sweden Rock Festival! (Dan Reed Network)

Dan Reed Network:

Har suttit och lyssnat på vissa låttexter och helt plötsligt förstår jag texter på låtar jag hört en miljon gånger. För jag går igenom exakt det dom sjunger om. Obesvarad kärlek. Det är väl skönt att veta att jag inte är ensam att ha dessa känslor haha. 

Jag hoppas bara jag kan släppa detta snart. Sluta drömma om detta och gå vidare. Sluta gå runt med en saknad i vad jag än gör. Det känns som att någon nära älskad person har dött. Den saknaden har jag. Svårt att bli av med en sån känsla bara sådär. Hoppas bara inte jag behöver sakna så mycket längre till. Det är så utmattande och gör en bara ledsen.

Insåg föresten nu när jag satt och spelade och sjöng vid flygeln i kyrkan att min kärlekslåt, ända låten jag skrivit, faktiskt inte alls stämmer med den personen jag skrev den till. Den passar perfekt ihop med mig och Madde faktiskt. Ändrade en rad i slutet och nu är den verkligen en låt om mina känslor för henne. Sjukt hur man kan skriva en låt 2 år i förväg innan den faktiskt helt passar in. Helt sjukt :)

Jag har i snart två veckor varit hyper och tryckt undan ångesten. På dagarna inte stått stilla alls och på kvällen tagit atarax så jag somnat med en gång. Min kropp sa väl ifrån nu. Helt slut är jag. Jobbigt att t o m lyfta armarna. 

Va så nära att ställa mig på vågen idag också. Den står nämligen inne på toan igen. Jag lyckades övertala mig att inte göra det men jag va sååå nära. Det är så mycket som påminner mig om Anorexian nu så jag vet inte hur jag ska orka stå emot den riktigt. 

Men men. Jag har nya krafter imorgon hoppas jag. Då kan jag nog få upp humöret igen. Livet kanske inte känns lika ensamt och hemskt imorgon. Jag som trodde jag började må bättre.. Hoppas detta bara va en svacka som är över imorgon. 

Nu handlar det om att all oro och ångest efter brakeupet pajar min mage totalt. Är helt skakig och matt i kroppen och känner panikångesten närma sig. Kan inte hålla samma takt som andra med allt jag går igenom. Ikväll skulle jag vara i Göteborg och repa med Major Instinct då vi satt in ett extrarep inför konserten i Falkenberg på lördag. Men jag får sån ångest av att åka upp och repa för jag mår verkligen skit just nu. Dom tyckte det va lite sent påkommet men dom repar ändå för trummisen kunde bara idag. Men shit vilka skuldkänslor jag får. Jag va tvungen att ringa mamma för att diskutera det tills hon höll med och sa "vila i ditt beslut nu". Det va skönt men samtidigt hjälper det inte grejen med att jag irriterat bandet. Men men. Dom rekryterade mig mitt i min Anorexia och när jag sa att jag inte visste hur mycket jag skulle orka när jag redan hade ett band så va ursäkten att alla andra i bandet har andra band eller grejer dom gör också. Så dom fick med mig för att jag inte kunde säga nej. Jag ångrar inte beslutet men att dom räknar med att jag ska lägga 110% på detta bandet funkar inte. Jag bränner ut mig innan jag ens har hunnit återhämta mig. Va skönt när man hade någon vid sin sida hela tiden som såg detta ur min synvinkel och kunde berätta när jag tar fel beslut för min egen hälsa. Jag är så svag själv känner jag. Hoppas det blir bättre.