alla dessa humörsvängningar
Jag börjar bli så trött på att åka från att må bra till att må dåligt. När jag mår bra är det dock svårare att ta Anorexian på allvar och jag får nytt hopp om att gå ner i vikt ännu mer. När jag mår dåligt mår jag ännu mer dåligt för att jag inser hur sjuk jag är och hur långt det gott och hur livrädd jag är för att inte bli frisk. Är även livrädd för hur lång tid det ska ta. Nu när jag nått målet av att ha fått Anorexia hade jag bara velat bli frisk med en gång nu.
Det känns så sjuukt att jag faktiskt är anorektiker. Kan inte släppa det. Har bara känt mig som en wannabe. Som att jag säg på även detta. Men jag lyckades utan att inse det själv. Jag sökte hjälp innan jag trodde jag va sjuk för att jag va så trött på tankarna och ångesten kring mat och dessutom tappat glädjen i typ allt. Att jag inte kunde inse det redan då är sjukt. Men jag är ju sjuk såatteee hehe.
Jag börjar inse att mitt utseende är sjukt. Men har fortfarande lite svårt att tro det när "rösten" säger " men kolla dina lår då, dom är ju inte anorektiskt smala. Dom ser ju tjocka ut. Du måste gå ner liiite till"
Jag känner mig också så svag som person eftersom jag är så känslig och orolig hela tiden och alltid varit. Och när jag lyckas gå ner i vikt eller lyckas att inte äta när kroppen skriker efter energi så känner jag mig inte så svag längre. Det är ändå starkt att klara det. Men det gör det inte mer hälsosamt tyvärr..

Kommentarer
Trackback
