glamrocker

Andra besöket, första gången ensam. Spännande men också väldigt konstigt att vara här. På nått sätt är det hit man velat, samtidigt inte. Jag är glad att fått komma in här, men samtidigt livrädd för att jag måste bli frisk. "Jag skulle ha väntat lite till bara så jag hade kunnat bli perfekt först" är en tanke som ekat i huvudet i en vecka sen jag va på första mötet. Jag vet hur sjuk tanken är men samtidigt håller jag med den. Jag är väl inte sjuk än? Jag har ju velat bli sjuk, jag har ju haft detta som ett mål i 11 månader nu eftersom jag inte kunnat lyckas med något annat. Varför sluta innan jag blir "bäst" på detta. Jag VILL vara bäst. Men blir jag bäst på detta kommer jag vävar död. Och den tanken skrämmer mig nästan, om inte mer än att bli frisk. 

 

Det bästa av allt med allt detta är iallafall att jag fått en ny, som helt klart är en utav mina allra bästa och närmsta vänner nu som jag antagligen aldrig hade fått en sådan nära relation med om inte detta hänt. Det gör mig glad inombords. Där får jag min lycka i livet just nu.

 

Imorgon ska jag dit på fortsatt bedömning, ska äta med en kvinna som jobbar på avdelningen. Känns sjukt konstigt och skrämmande. Men det är nog inte så farligt som jag föreställer det i huvudet haha.