glamrocker

Jag har en pappa som legat på mig rätt mkt med att jobba och tjäna pengar och även när jag har uttryckt en orklöshet så har han aldrig brytt sig. Visst ibland kanske det är den där lilla pushen man behöver men om kroppen inte orkar längre, då hjälper inte den pushen. Den gör det bara svårare att säga nej när man borde sagt nej. 

I somras när jag slutade på den hemska skolan som fick detta att starta så va det ju dax för sommarjobb. Jag hade lyckats få på pappas jobb igen men av någon anledning så blev det inte att jag behövdes ändå. Jag tyckte faktiskt det va skönt efter att ha svält sig i 5 månader och nästan gått in i väggen på skolan. Men pappa tog tag i det ändå, han fixade så jag kom in där ändå( det är på pappas jobb alltså, därför kunde han lägga sig i). Jag fick jobbet. Det gick bra men där blev det mer triggade för där brände jag så mkt och åt jag bara frukost eller inget under passet så skulle jag ju minska i vikt mkt snabbare än närbild bara satt hemma. Fick väldigt ont i musklerna i bröstet under sommaren pga att jag ansträngde kroppen så hårt utan näring. Men men. Så va jag arbetslös i två månader och åt knappt, rörde mig knappt, alla vänner nästan hade flyttat eller ut ich rest så jag låg bara och kolla din/serier i soffan. 

Men nu har jag jobbat i två månader till men nu börjar jag bli trött i kroppen.. Äter ju inte bättre nu heller. Hoppas dagvården hjälper sen. 

Sen då idag så frågade pappa innan jag stack till jobbet om jag fått höra något mer om jag får förlängt jobb efter jul. Det hade jag inte sa jag men om jag kommer in på dagvården så kommer jag inte kunna jobba ändå. Man är där varje vardag på dagarna, sa jag. Då blev det tyst och den där blicken "du borde jobba, det är ju pengar! Vadå du har ju sökt hjälp nu, nu är det bara att köra på ju". Han kanske inte tänkte så alls men så kändes det. Jag kände direkt ångesten över att jag inte är tillräckligt sjuk. Jag är inte sjuk. Jag bara löjlar mig. Vadå varför skulle jag va värd dagvård på ätstörningskliniken när jag inte ens behöver det. Bara börja ät ich jobba och se glad ut. Allt löser sig med lite pengar i fickan. "för det har du ju inga problem att bränna upp" som pappa brukar säga när det kommer till mig och pengar pga alla musikgrejer. 

Aja dom frågade lite om va dagvård va och lite så och sen va det inte mer med det. Jag blir så sjukt lätt påverkad åt att jag inte är sjuk så det är nästan löjligt. Madde kämpar hårt kan jag lova med att få mig kvar i insikten om att jag är det haha. Och det tackar jag för! 

Byeeeeee