glamrocker

Just nu sitter jag nere i verkstaden och försöker glömma tankar och känslor för en stund för att jag klarar inte av dom. Men ja, det hjälpte i en halvtimme max. Nu sitter jag här och må lika piss igen och jag blir livrädd av att jag inte kan göra något åt saken. Att jag inte kan lösa situationen, att jag inte kan intala mig att det inte är så illa som det känns, att känslorna jag har försvinner inte vad jag än gör. Jag orkar inte. Jag känner att jag haft det tillräckligt jobbigt det senaste året. Jag hatar att känna mig så ensam som jag gör just nu. Jag är inte gjord för att vara stark. Jag är den klenaste på denna jord känns det som när det handlar om att inte klara av livet. Jag har ingen styrka att klara av saker. 

Jag vet inte va jag ska göra. Såhär kan jag iallafall inte fortsätta må. För det tar kål på mig. Hur ska jag göra då? Nä vem fan vet det. Och särskilt inte jag. Jag vill bara gråta, riktigt böla ut min ångest men jag kan inte. För att min kropp anser att det ända som kan få mig på naturlig väg att deala med ångest, det ska jag sannerligen ha svårare för än något annat. Känns ibland som jag har lättare för att åka till månen än att kunna gråta.