glamrocker

... Bara det blev vi igen. Hade inte rört ett till bloss om det betydde att det kunde bli vi igen. Hade kunnat ge upp så mycket i mitt liv. Det är klart att man ska inte ge upp massa i ett förhållande bara för att det ska fungera. Men jag vill bara säga att jag hade gjort så mycket ändå för att få det att funka igen.. Nästan allt. Jag hade nog inte kunnat ge upp musiken och Gud men resten. 

Har jag drömt detta dygn att du får för dig att bli tillsammans igen. Skär såååå varje gång att vakna efter det!! Saknar dig så... Du va perfekt.. Synd att inte jag va det för dig. 

Som jag hoppas det blir. Som jag hittar någon som älskar mig igen och som jag älskar också så ska jag fan ta vara på det så mycket mer. Fy vad tomt det är utan någon. Saknar det redan. Svåra är ju att så lätt hittar man inte någon. Tog 22 år för Madde.. Hoppas det går fortare att hitta nästa. Jag saknar att känna mig älskad. Det är den bästa känslan jag någonsin haft. Så tack Madde för den stunden du älskade mig. Det fick mig att må bra. Synd bara att det inte skulle hålla. För det var det jag trodde det skulle. Du hade allt jag önskat mig och mer därtill! Hoppas verkligen det går att vara vänner. Saknar så att umgås med dig. För du är en fantastisk människa som sprider glädje runtomkring dig! 

Tror jag måste lägga in mig på PIVA. Jag tror inte jag orkar leva på egen hand. Det kanske är det ända som kan funka. Jag är så rädd att hamna i en depression nu. Det klarar jag inte av att bli. Det värsta är att jag precis känt att jag blivit helt lycklig och fri från ångest. Så kom detta. Nu är det värre än innan. Har inte mått såhär dåligt i hela mitt liv. Jag tror inte jag klarar av att ta mig ur detta. FAN va livet är hemskt nu. Varför kunde jag inte få må bra. Jag har kämpat i över 1,5 år nu och jag tycker det räcker med smärta och ångest för mig nu. Jag önska jag kunde få va lycklig. Va ångestfri. Livet håller inte med. 

Fy vad det inte känns som att det är värt att leva längre. Jag försöker hålla mig ovanför vattenytan men det känns bara som minnena och allt vi hade och framtidsplanerna blir som ett lager extra kläder som gör att det blir jobbigare och jobbigare hela tiden för var dag som går att hålla sig ovanför. 

Har börjat inse att det inte kommer bli bra igen. Iallafall inte det närmaste. Men så fort jag ser en bild på dig så kommer saknaden som en kniv som sprätter upp magen inifrån på mig. Du är verkligen så underbar och jag önska verkligen jag hade fått ha dig kvar. Du är och va det bästa som någonsin hänt mig. Så svårt att gå vidare från en sån fantastisk och rolig person som du är. Miss you, the best girlfriend/friend in the world.

Känns som att du tog mitt hjärta och krossade det i tusen bitar. Jag kan inte sluta älska dig för du är en sån underbar perfekt person som passade så bra ihop med mig. Tycker jag iallafall. Och jag kan inte älska något annat. Du tog bort den möjligheten när du "tog mitt Hjärta". Åh va detta låter klyschigt. Men så känns det. Och så är det. 

Det är helt sjukt hur man kan sakna någon så mycket som jag gör nu! Det känns som om personen ifråga hade dött. Den saknaden känner jag nu. Jag är också väldigt rädd för att vara utan denna fantastiska person i mitt liv. Jag hade gjort VAD SOM HELST för att få tillbaka dig. Du är det bästa som hänt mig. 

Kuratorn sa att om jag fortsätter må såhär dåligt och jag inte litar på mig själv så skulle jag lägga in mig på PIVA i helgen. Hur kunde det bli såhär?  Va lyckligaste killen på jorden och nu känns det som att jag är den mest förstörda och ledsna. 

Jag önskar du va här nu. Ja mår så dåligt av saknaden från dig. Jag har sån inre panikångest över situationen så jag är beredd att skita i att det inte blir lättare om man umgås. För jag mår så dåligt att jag klarar inte av att somna för att jag har sån ångest inom mig. Önska du va här och höll om mig nu. Att du fanns där som du gjorde när jag mådde dåligt innan. Varje gång jag fick en panikattack pga Anorexian så fanns du där och höll om mig. Jag vill ha dig tillbaka här nu. För jag när t o m sämre nu. Jag önska bara jag hade fått känna din hand mot min kind. Jag saknar dig så.... 

Jag inte jag kommer våga ha förhållande igen. Nu när jag vet hur fruktansvärt hemskt det är när det skiter sig. Man gick och va singel och tyckte att man kände sig så sjukt ensam och längtade efter att hitta kärleken. Men kommer det bli såhär en gång, två ggr eller fler ggr igen innan det kommer funka. Då vet jag inte om jag vågar försöka igen ens. Jag är den typen av person som när jag hittat det jag vill ha så vill jag fortsätta så. Så när man pratat kärlek så känner jag såhär. Har man hittat den man vill spendera resten av livet med så är det inte jag som kommer ändra mig. Nu vet jag att det aldrig är så lätt eftersom man är 2 personer i ett förhållande. Så man kan inte ha en egen vilja hur det ska bli. Men jag önskar det varit så. För som nu så kände jag att detta va det jag ville ha. Jag vill ha henne för resten av mitt liv. Det fanns inget annat i min värld. Så när hon gör slut så vänds allt upp och ner. Jag tyckte det va perfekt( såklart finns det alltid saker man måste jobba med) men det va perfekt och jag vet att det hade kunnat bli det mest perfekta förhållande jag vill ha. För när man älskar något så jävla mycket så klarar man alla motgångar sålänge man har personen fortfarande. Så hemskt att jag förlorat henne nu.. Hade jag kunnat göra något eller kunnat se in i framtiden och sätt att det kommer bli vi ändå så hade jag kunnat leva med nuet. Men när jag inte vet framtiden så klarar jag inte av att hantera denna ovissheten. Alla säger att man kommer över det. Men ni vet inte hur jag är som person. Jag kanske aldrig kommer ur denna kärleken. Jag kanske kommer gå resten av livet ledsen och ha panik över att det inte blir något. Det kanske är så min hjärna funkar. 

Om jag ska ta mig ur detta. Jag orkar inte själv. Jag ser inget ljust slut för detta. Snälla hjälp mig att se en annan utväg. Gud hjälp mig.

Jag fattar verkligen inte hur det kunde bli såhär!!!! Du va jättekär i mig. Jag ÄR jättekär i dig. Varför...  Varför blev det såhär. Åååh jävlar va det bara poppar upp minnen vi har tillsammans. Allt vi gjort, allt vi varit med om, allt vi känt på BARA ett halvår. Tänk då va vi hade kunnat få uppleva tillsammans resten av livet. Jävlar va det gör ont i mig nu

Orkar verkligen inte. Jag va inte beredd på detta och är fortfarande inte beredd och känns som jag aldrig kommer vara beredd på att mista dig. Ja jag vet att du alltid kommer finnas där för mig. Som vän. Men personen jag lärt känna dig för, den som gjorde mitt liv helt underbart, den personen som alltid fick mig att känna ett lugn och en trygghet, den personen som fanns där med sin starka kärlek till mig. Hon är borta. Och jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig. Du va verkligen mitt allt. Jag hade kunnat ge upp allt för dig. Tyvärr blir det antagligen inte så igen. Och det gör SÅÅÅÅ JÄVLA ONT i mig att tänka den tanken. Jag kämpar verkligen för att inte gråta eller mista förståndet för det känns verkligen som att jag håller på att göra det. Så sjuukt jobbigt. Så sjukt overkligt. Hade jag fått vara med dig som det va innan en vecka till med bekostnad på att jag hade dött. Så hade jag valt den veckan. Jag hade alltså gett upp all framtid bara för att få en vecka till med det underbara livet jag hade med dig. 

Jaha. Det va det. Slutet på detta kapitel i livet. Hoppas jag får tillbaka någon glädje till livet igen så jag orkar öppna nästa kapitel i livet. Nu låter jag lite väl dramatisk men så känner jag nu och därför skriver jag så.. Inget att oroa sig för. Det är bara tankar och brist på bra känslor för detta avslut. Önskar jag hade kunnat få komma till himmelen nu. För där ska allt vara så bra står det. 

Om jag bara kunde få något hopp på att det ska bli bra. Om det bra fanns NÅGOT som gjorde att det inte skulle kännas som att det är påväg att ta slut. Om det inte bara va jag som har känslor. Om det kändes lite mer ömsesidigt. Om det inte hade känts som att jag kommer bli ensam. Om jag hade fått mina känslor besvarade. Då hade space funkat. Nu känns det bara som att jag kommer bli lämnad. Vad jag än gör så gör inget att det skyndas på. Det ända jag gör är att försämra allt. Jag vill bara spola tillbaka tiden. De senaste halvåret har varit det bästa i hela mitt liv. Trodde det skulle fortsätta så. Jag trodde antagligen fel. Jag hatar kärlek. För det gör så jävla helvetes ont att älska någon så mycket och veta att chansen till att det inte håller är så nära. Jag vill bara gråta. Men min kropp orkar inte gråta mer. Jag.. . Detta är nog det jobbigaste jag någonsin gått igenom. Anorexian är ett piss i havet jämfört med detta. Hade hellre bytt tillbaka Anorexian mot att iallafall få detta att bli bra igen. 

..Hålla ut... Försöker att ha space men jag bara fortsätter drömma så hemska och jobbiga drömmar om hur allt ska sluta och 5 minuter känns som en timme på dagarna så det känns som att jag gått med ångest i en månad. Jag vet inte hur mycket längre jag orkar. Livet är piss och jag har allvarligt talat inte någon energi kvar för ångest. Jag orkar inte. Skjut mig. 

Är riktigt piss nu. Jag blir hellre påkörd för den smärtan hade varit lättare att hantera. Fysisk smärta är ibland så mycket skönare. För när man får fysisk smärta fokuserar hjärnan på det och tankar och känslor trycks undan. Men psykisk smärta, den gör att man vill krypa ur sitt eget skinn. Jag kan inte sitta still för det är så obehagligt och jobbigt att gå runt med ångesten. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Röka cigg är det ända som hjälpt någorlunda men nu har jag rökt så mycket så nu känns det nästan jobbigt och andas. Jag känner iallafall att mina lungor hatar mig. Dessutom konstant huvudvärk. Jag mår inte bra. Det är en sak som är säker iallafall. Fick tack o lov må lite bättre igårkväll efter en hel dags lipande. Me nu känna det som att det är tillbaka till stadiet att gråta igen. Jag vill inte.. Tycker det är så läskigt för igår gick det från gråt, till hyperventilera, till yr så jag mer eller mindre föll till golvet och sen "somnade" båda armarna så jag kunde inte röra händerna och det stack överallt. Paniken att knappt kunna ställa sig upp, inte ringa någon och inte kunna ta sig någonstans va läskigt. Som tur va la det sig och innan det hann komma tillbaka stack jag till Stina och pratade ut med mitt totalt svullna ansikte efter all gråt. Jättesnygg va jag.. 

Jag försöker verkligen med ALLT (som inte är självskadebeteende) för att bli av med min ångest och den sjuka smärtan jag känner just nu. Inget funkar. Alls. 

Är jag sämst på att hantera. Ångest tar bort allt som gör mig till just mig. Jag stänger av så sjukt mycket. Inget känns länge kul och samtidigt som jag inte känner för att göra något så vill jag göra något. För sitta still såhär gör mig galen. Tryck över bröstet, klump i magen, hjärta som slår så hårt att bröstkorgen håller på att gå sönder, illamående och svårt att svälja maten. Jag försöker verkligen med att ta djupa andetag och stränga på mig för att kroppen ska slappna av. Sen så påminns jag igen om läget och jag är tillbaka på ruta ett. Det ända som hjälper lite är cigg. Det är min räddning från att bli galen. 

Tänk va den påverkar ALLT. Utan någon kärlek alls i livet är det helt meningslöst och med massor utav kärlek är lyckan som störst och allt bli bra eller så har man iallafall orken att klara sig igenom skiten i livet ändå.

På 1 sekund så va glädjen och hoppet för framtiden borta. För mycket känslor, för mycket smärta. Jag hatar att jag har känslor över huvudtaget. Just nu hade jag velat bli inlagd och sövd tills.. Ja tills allt jobbigt är borta.