glamrocker

Hoppas ni får ett härligt nyår! Byeeeeee

Jag är trött på alla krav, alla fel jag gör, alla fucked up feelings och ja, all annan skit i livet som tynger en. 

Men jag får väl vara lite positiv också. Jag vet att det kommer bli bra, iallafall så bra så man njuter utav livet, igen. Det är ett faktum jag vet om innerst inne. Jag orkar bara inte med den långa, eller korta vägen dit. Det värsta är ju att man inte VET när det blir bra. Jag har så många andra grejer förutom ätstörningen jag behöver ta itu med så alla grejerna kommer ju inte lösa sig bara för att man blir frisk från anorexin. Juste positiv va det ja.. Hmm.. Ja det kommer väl mer nästa blogginlägg. Problemet är ju att jag nästan alltid skriver när jag mår som sämst. När man mår som bäst så är man inte i behovet av att skriva av sig på samma sätt. Ni ska bara veta, som läser det jag skriver, att jag mår inte alltid så dåligt som det verkar här. Jag har tillfällen då jag sitter och skrattar och känner att detta är bästa tiden i mitt liv. Det beror mycket på vissa vänskaper jag fått och har under denna perioden av mitt liv. Det tackar jag Gud för att dom finns där för mig när jag ön behöver dom. Hoppas jag kan ge tillbaka minst lika mycket tillbaka för dessa underbara personer <3 

Nu ska jag sova. 

Sov gott allesammans! 😊😘😴😳

Tänk så söt och oskyldig man en gång i tiden va!

Sov gott! 

Jag kom upp och skulle äta lunch vid tolv tiden. Det va potatisgratäng, brunsås ich stekt kött. Gott men av någon anledning så gör potatisgratäng mig lite illamående för tillfället. Hade problem att få i mig det sista men fick ner det tillslut.(hjälper ju inte att man precis hade gått upp. Men jag brukar gilla att äta lagad mat när jag kommer upp vid lunchtid men just nu är det lite svårare eftersom magen inte blir så glad av mat vilken tid det än är på dygnet).

Sen va det iväg till kyrkan för att ha julkonsert. Det gick bra och jag sjöng även solo på go tell it on the mountain. Väldigt passande nig eftersom jag älskar att sjunga gospel! 

Efter konserten skulle jag plocka ihop och ta ner grejerna i källaren och shit va jag inte orkar mycket längre. Det va jobbigt att gå upp och ner för trappan till och med. Så jag måste verkligen börja äta bra... Men det är så svårt när det känns som att man förstör något man har byggt upp. Lite samma känsla som att bygga ett hus och precis när man börjar bli klar och nöjd så river man det igen... 

När jag kom hem sen så åt jag tacos iallafall. Min absoluta favoritmat som under hela denna period varit den mat jag inte kan låta bli att äta mycket av. Samtidigt är det ju väldigt mkt grönsaker och då säger min hjärna "det är okej!". Så jag åt två mjuka bröd med rätt mkt fyllning i båda(så man måste äta lite av det innan man kan vika). Jag åt även lite chips och godis. Jag blev dock sjukt mätt och va väl rätt besviken på mig själv att jag hade ätit så mkt. MEN det är där jag måste ändra tankesättet. Har hela tiden Maddes röst i huvudet som säger duktigt, bra jobbat, jag blir så stolt över dig. Det får mig på banan igen hjärnan får helt enkelt infinna sig i att jag gör rätt och att ångesten är missvisande. 

Nu kom jag precis hem från David och timothy där vi hade lite gött häng mitt i natten och när jag cykla hem låg snön som ett fint täcke över hela Varberg! Det va Vackert. Tyvärr skulle det regna bort imorgon... 

Nu måste jag iallafall sova för jag ska upp och äta julmat hos farmor och farfar några hus upp på gatan vid ett. Så måste gå upp i tid så jag klarar av att äta. Blir extra svårt dessutom när man har en stor publik som ser en äta. 

Sov gott allesammans!  Pöööözzzzz från Gabellina 😘 😉 the depressing-blogmaster 

Samtidigt så vet jag varför jag måste börja äta. Det håller inte att hålla på så här. Jag kommer bara må sämre och kommer aldrig bli nöjd. Jag fattar bara inte hur jag ska komma över tröskeln till att känna mig tjock av mat och ångesten över att gå upp. Kommer jag verkligen bli lycklig bara av att gå upp några kilon? Känns väldigt tveksamt. Jag får hoppas Gud har en plan. 

/gnällmaster2000

Imorgon är det julafton och jag är fett osugen. Hade bara velat hänga med Madde och kanske supa till det lite. Mycket goare än att sitta hos mormor och morfar med släkten på ännu en svensk högtid där allt går ut på att hinna trycka i sig så mycket mat som möjligt mellan orden som sägs mellan varandra. Det är ju inte ens så att vi är där för att alla VILL vara där. Det är bara det att i år är det mormor och morfars år att ha julfirandet hos sig. Jag bryr mig inte ens om julklappar. Vill bara vara med personer jag bryr mig om och har kul med på riktigt. 

Men förutom detta så önskar jag er en God Jul! Hoppas ni kommer ha roligare eller ser fram emot Julafton mer. Nu ska jag öppna baileys flaskan och ta mig lite fin alkohol innan jag somnar in. 

Sov gott! 

Ikväll har jag ätit, kollat film som ich duschat och nu väntar jag på mina sängkläder som tumlas. Ska bli gött att nyduschad hoppa ner i sängen med nytvättade lakan! 

Ja det va väl min dag. Ångesten som jag trodde igår att jag skulle få idag fick jag. Men tack vare att jag hade en pianostämning inbokad och att Madde tjatar på mig att äta när jag inte vill så klarade jag det rätt bra ändå! Sen hade det nog inte hjälp om jag känt mig tjock men jag har fått som smal mage så det är nästan så jag känner mig lite nöjd! Kunde äta och känna mig nöjd. Men tyvärr kommer jag väl inte kunna behålla denna magen när man går upp i vikt igen. Isåfall måste man väl ha en tränad mage. Jag är rädd för att när den dagen kommer då jag inser att jag går upp av ätandet så kommer jag inte klara det mer. Lär bryta ihop och fasta eller något så länge jag kan. Och det är ju inte att bli friskt... Fattar inte hur jag ska komma över den där gränsen. Jag kan äta när jag känner mig smal. Det är det som lurat mina föräldrar. Men jag kan inte göra det om jag känner mig tjock. Då måste jag vara tom i magen av att inte ätit något på en hel dag för att återigen känna mig smal. Men men. Jag är inte den första med dessa tankarna och inte den första som lyckats bli frisk. Så hjälpen man får kommer antagligen fungera sålänge jag har viljan att bli frisk. Och den har jag, och de gånger den kommer minska kommer antagligen Madde eller någon annan finnas där och stötta mig så jag kommer på rätt bana igen. Det är iallafall va jag hoppas hehe 

Aja, nog pratat om detta din lilla känsliga mes Gabbe. Eller som mitt nya smeknamn är, Gabellina haha. Passar min feminina sida haha.

Imorgon ska jag hem till Madde och äta och sen ska vi julhandla! Det ska bli ännaa skööjjjjj vaa!  

Men nu blire sooova! 

God natt!

/Gabellina 😘 😉

Aja.. Bortsett från detta är jag faktiskt rätt glad idag ändå och mår rätt bra som sagt. Men va detta är jobbigt.. Jag får ta och sova bort dessa jobbiga känslor. Ska stämma piano imorgon så måste sova.. Åh gud, känslan jag kommer ha imorgon kommer vara hemsk. Jag vet redan nu att jag kommer försöka svälta mig..  Jag känner mig svag idag som åt. Men egentligen är det väl tvärtom. Det är iallafall vad Maddes röst säger till mig i huvudet hehe. Hon har lyckats med att ge mig en till röst som säger bra grejer till mig istället för den andra "anorektiska" rösten som bara vill få mig att försvinna. 

Sov gott om ni inte redan sover! <3 

Jag 

Det känns så sjuukt att jag faktiskt är anorektiker. Kan inte släppa det. Har bara känt mig som en wannabe. Som att jag säg på även detta. Men jag lyckades utan att inse det själv. Jag sökte hjälp innan jag trodde jag va sjuk för att jag va så trött på tankarna och ångesten kring mat och dessutom tappat glädjen i typ allt. Att jag inte kunde inse det redan då är sjukt. Men jag är ju sjuk såatteee hehe. 

Jag börjar inse att mitt utseende är sjukt. Men har fortfarande lite svårt att tro det när "rösten" säger " men kolla dina lår då, dom är ju inte anorektiskt smala. Dom ser ju tjocka ut. Du måste gå ner liiite till"

Jag känner mig också så svag som person eftersom jag är så känslig och orolig hela tiden och alltid varit. Och när jag lyckas gå ner i vikt eller lyckas att inte äta när kroppen skriker efter energi så känner jag mig inte så svag längre. Det är ändå starkt att klara det. Men det gör det inte mer hälsosamt tyvärr.. 



Jag har fått en testvecka till dagvård där man äter och har aktiviteter med andra personer med ätstörningar och blir liksom "tvingad" att göra som dom säger. Jag ger ju dom tillåtelse för jag vill ju bli frisk. Men jag kommer garanterat ångrade valet när det blir jobbigt där. Men det är så gött att kunna lägga över lite av ansvaret på någon annan. För jag orkar fan inte att bli av med detta själv. 

Men sen kommer jag inte få komma till dagvården förrän tidigast i slutet av januari(om en månad) för att dom flyttar lokaler i mitten av januari och dom har stängt dagvården under den tiden. Men den 4:e januari ska jag iallafall få komma dit och träffa en person för att prata och förbereda mig för den "hårda" vardagen på dagvården. Åh det ska verkligen bli så gött att få hjälp. 

Och det skönaste just nu är som sagt att jag fick den diagnos jag fick. Jag hade inte blivit nöjd annars. Nu kanske jag klarar av att inse att jag inte behöver fortsätta. Men antagligen kommer det dagar då jag inte kommer klara av att äta. Och jag har fortfarande sjuk ångest för att gå upp i vikt. Jag vill fortfarande gå ner. Jag har varit nere på 65,3 och är 190. Rösten säger att jag klarar mer. Men jag vill ju bli frisk. Och det blir jag inte vid denna vikt eller lägre. Jag tänker ju helt cp just nu.. Och känner mig sjukt tjock ändå. Även om jag ser att jag är smal känner jag mig tjock. Och det finns fortfarande delar av kroppen jag vill få smalare. Som mina lår. Men det är ju bara muskler kvar. Ska jag bli smalare kommer jag inte klara av att görs sånt jag vill.. Jsg måste inse att det är över. Jag är inte misslyckad längre. Jag kom i mål. Nu ska jag bara vinna. Och det gör jag enbart genom att bli frisk. 

Oj va överdrivet det lät kanske. Men så är det med vänner. Dom är värda att dö för, även om detta inte riktigt är den bemärkelsen man brukar använda det uttrycket i. Livet blir inte längre för att man lever längre om man inte har bra vänner. Detta är det man söker efter hela livet! 

Förutom min lovprisning av vänner ville jag flika in med att jag har mått så bra idag. Blev peppad till att äta igår och så fick jag sovit längre så det gjorde att min kropp ville vara lite gladare. Jag märker nu hur mycket en dag kan förstöras om man inte äter. Visst så kanske det inte va i början av ätstörningen men nu när jag näst intill inte har något fett kvar och mest bryter ner musklerna kan en dag utan bra mat bryta ner mig totalt. 

Tack för att du lyfter mig genom detta helvete. Jag hatar att jag lät det gå såhär långt. Men jag håller hoppet uppe för den dagen då jag kan blicka tillbaka på detta med lättnad över att det är över. 

Godnatt!

Jag vaknade iallafall. Har nu varit vaken en timme. Klockan är 03.07 ich jag kan inte somna om. Funderar nästan på att dra till jobbet nu såhär 3 timmar för tidigt. Jag kan börja jobba redan nu om jag bara vill. Samtidigt är anledningen att jag inte kan sova att jag kanske inte är hungrig. Men min kropp har helt slut på energi. Men min hjärna vill ändå inte att jag äter. Hjärtat bultar så hårt i bröstkorgen så jag kan höra det och jag kan räkna pulsen bara genom att känna hjärtat pumpa för allt det kan i världen. Ändå är inte pulsen snabb. Pulsen ligger på ungefär 50. Det ska vara rätt lågt även i vilande läge om man inte tränar hårt. 

Ja här ligger jag och känner att döden väntar och jag kan inte vända tankarna/rösten. Jag får inte äta mer. Inte än. Jag har inte gått ner tillräckligt än. Jag är äckligt tung. Varför kan jag inte bara kunna väga lite men fortfarande äta. 

Ah mina tankar är många, och sjuka... Kanske va det inte meningen att jag skulle må bra när jag kom till jorden. För så dåligt jag mått periodvis och som jag mår nu. Det vill jag faktiskt inte ens ge mina fiender. Det är sånt hemskt utdraget sätt att leva på.

 Dagarna de gå men framsteg och frid du dig aldrig verkar nå. 

Vi har även suttit och pratat om min ätstörning och jag måste säga att samtidigt som det faktiskt går helt okej att prata så känns det så jobbigt. Mycket för att han inte förstår. 

Jaja det jag känner iallafall är att det ska bli skönt att få börja snart med detta nya kapitel i mitt liv så det händer något åt det positiva hållet! Jag har tänkt så mkt och försökt förstå mig på mig själv men det blir bara rörigt i slutändan. 

Jag har en pappa som legat på mig rätt mkt med att jobba och tjäna pengar och även när jag har uttryckt en orklöshet så har han aldrig brytt sig. Visst ibland kanske det är den där lilla pushen man behöver men om kroppen inte orkar längre, då hjälper inte den pushen. Den gör det bara svårare att säga nej när man borde sagt nej. 

I somras när jag slutade på den hemska skolan som fick detta att starta så va det ju dax för sommarjobb. Jag hade lyckats få på pappas jobb igen men av någon anledning så blev det inte att jag behövdes ändå. Jag tyckte faktiskt det va skönt efter att ha svält sig i 5 månader och nästan gått in i väggen på skolan. Men pappa tog tag i det ändå, han fixade så jag kom in där ändå( det är på pappas jobb alltså, därför kunde han lägga sig i). Jag fick jobbet. Det gick bra men där blev det mer triggade för där brände jag så mkt och åt jag bara frukost eller inget under passet så skulle jag ju minska i vikt mkt snabbare än närbild bara satt hemma. Fick väldigt ont i musklerna i bröstet under sommaren pga att jag ansträngde kroppen så hårt utan näring. Men men. Så va jag arbetslös i två månader och åt knappt, rörde mig knappt, alla vänner nästan hade flyttat eller ut ich rest så jag låg bara och kolla din/serier i soffan. 

Men nu har jag jobbat i två månader till men nu börjar jag bli trött i kroppen.. Äter ju inte bättre nu heller. Hoppas dagvården hjälper sen. 

Sen då idag så frågade pappa innan jag stack till jobbet om jag fått höra något mer om jag får förlängt jobb efter jul. Det hade jag inte sa jag men om jag kommer in på dagvården så kommer jag inte kunna jobba ändå. Man är där varje vardag på dagarna, sa jag. Då blev det tyst och den där blicken "du borde jobba, det är ju pengar! Vadå du har ju sökt hjälp nu, nu är det bara att köra på ju". Han kanske inte tänkte så alls men så kändes det. Jag kände direkt ångesten över att jag inte är tillräckligt sjuk. Jag är inte sjuk. Jag bara löjlar mig. Vadå varför skulle jag va värd dagvård på ätstörningskliniken när jag inte ens behöver det. Bara börja ät ich jobba och se glad ut. Allt löser sig med lite pengar i fickan. "för det har du ju inga problem att bränna upp" som pappa brukar säga när det kommer till mig och pengar pga alla musikgrejer. 

Aja dom frågade lite om va dagvård va och lite så och sen va det inte mer med det. Jag blir så sjukt lätt påverkad åt att jag inte är sjuk så det är nästan löjligt. Madde kämpar hårt kan jag lova med att få mig kvar i insikten om att jag är det haha. Och det tackar jag för! 

Byeeeeee

Idag va jag på tredje av fjärde mötet för utvärdering över va jag ska få för behandling. 

Idag satt jag och åt lunch med en utav vårdarna. Jag försov mig som jag har en stor fallenhet för. Dock hann jag dit i tid men det va helt klart inte optimalt att komma dit helt nyvaken och nästan direkt sätta sig och äta mat.

Det gick iallafall helt okej att äta där. Vi gick in med en matvagn i ett eget rum och vi började båda ta mat. Jag först och hon sen. Jag blev tillsagd att ta så mkt som jag brukar eller vill,känner för att ta. Jag tog det jag ville och kanske lite mer bara för att det va sån pressad situation att ta mat när jag vet att hon kollar exakt vad jag tog. Det va dessutom fisk som jag nästan tappar hungerkänsla av att känna lukten av. Har i många år haft svårt för fisk. 

Men vi började äta iallafall och det kändes rätt bra till en början.vi satt och pratade och pratade på rätt bra. När jag dock började komma till att fått i mig hälften av maten så började ångesten komma. Vet inte om det va för att jag kände mig så dålig när hon kollade på mig eller va det va. Men det va så jag skrek inombords, NEJ NEJ INTE MER, USCH. Jag trodde dessutom jag va tvungen att äta allt. Men när jag hade ätit 2/3 delar frågade jag och jag fick tydligen sluta när jag ville. Men att det va bra om jag åt upp allt. Av 3 potatisar va 2 uppätna och resten lämnade jag tillsammans med 1/3 av den sprödbakade fiskfilén. Jag fick sen en Clementin som jag åt och sedan kaffe. Sen fick jag berätta hur min ångest hade bettet sig under måltiden. Jag sa runt 1 innan vi börja, uppe vid 8-9 efter halva måltiden och efteråt när vi satt och prata 4-5. Den hade nog varit högre om jag hade ätit allt. 

Vi gick igenom att det jag hade tagit upp på tallriken va lagom mängd för henne men kanske även lite lite ändå. Och jag behövde mer som är kille och 190 lång. Sen åt jag ju dessutom inte upp. Så nu vet jag det iallafall. Börjar väl inse lite iallafall hur galet jag tänker. Men svårt att övertala sig när rösten i huvudet säger du kommer gå upp i vikt nu som sedan ger mig ångest. 

Nu sitter jag på jobbet iallafall och när 6 timmar hade gått sen lunch åt jag lite yoghurt med flingor. Ska väl äta en varm macka lite senare innan jag slutar så blir väl det denna dagens matintag. (vet att det är för lite men mer går inte rösten med på utan att ge mer ångest)

Jag har dessutom haft sjuka problem med minnet idag. Räknar hur många buntar med påsar som ska in i lådor vid maskinen idag på jobbet och glömmer hela tiden va jag är på. Jag har nu fått in ett system där jag fyller halva lådan först(6 buntar) och sen när 6 nya är klara lägger jag i dom. Jag har t o m svårt att skriva detta inlägget för hjärnan liksom stannar i tänkandet och jag glömmer va jag precis höll på att skriva mitt i en mening så får jag tänka en stund tills jag kommer på det. Får läsa vad jag skrev innan haha. 

Jag längtar efter nästa onsdag för då är utvärderingen klar och jag kommer då få veta va jag ska få för behandling. Vill bara bli av med detta nu. Orkar inte att må dåligt längre.. 

Bye byeeeee

Sitter här nu i soffan efter jobbet och ska alldeles strax lägga mig. Men jag sitter här och får flashbacks över när jag mått dåligt förr och i efterhand inser hur jobbig vän jag varit för många under denna tiden. Visst, jag kan inte hjälpa att jag mår dåligt. Men varför ska personer i min omgivning behöva ta smällen av det.. Får lite skuldkänslor när jag kommer ihåg alla personer och nuvarnade personer som behöver oroa sig över mig. Någon dag hoppas jag kunna återgällda det i någon form av handling! 

Man kanske skulle ta och bli 3 år igen. då fanns där ju inga problem här i världen sålänge ens föräldrar gav en mat, bytte blöja och la mig i tid för att jag skulle få min skönhetssömn haha. 

Men men, sålänge jag fortfarande skämtar i varannan mening jag säger så betyder det att det fortfarande finns hopp och glädje någonstans i mig. Det är nog när skämten slutar som folk hade behövt oroa sig på riktigt hehe.

 

Andra besöket, första gången ensam. Spännande men också väldigt konstigt att vara här. På nått sätt är det hit man velat, samtidigt inte. Jag är glad att fått komma in här, men samtidigt livrädd för att jag måste bli frisk. "Jag skulle ha väntat lite till bara så jag hade kunnat bli perfekt först" är en tanke som ekat i huvudet i en vecka sen jag va på första mötet. Jag vet hur sjuk tanken är men samtidigt håller jag med den. Jag är väl inte sjuk än? Jag har ju velat bli sjuk, jag har ju haft detta som ett mål i 11 månader nu eftersom jag inte kunnat lyckas med något annat. Varför sluta innan jag blir "bäst" på detta. Jag VILL vara bäst. Men blir jag bäst på detta kommer jag vävar död. Och den tanken skrämmer mig nästan, om inte mer än att bli frisk. 

 

Det bästa av allt med allt detta är iallafall att jag fått en ny, som helt klart är en utav mina allra bästa och närmsta vänner nu som jag antagligen aldrig hade fått en sådan nära relation med om inte detta hänt. Det gör mig glad inombords. Där får jag min lycka i livet just nu.

 

Imorgon ska jag dit på fortsatt bedömning, ska äta med en kvinna som jobbar på avdelningen. Känns sjukt konstigt och skrämmande. Men det är nog inte så farligt som jag föreställer det i huvudet haha.