glamrocker

Jag orkar inte ens skriva mer nu. Trodde det skulle va skönt att skriva av sig. Men hjärnan liksom låser sig och jag kommer inte fram till va jag ska skriva. Får svårt att formulera meningar och ja. Jag börjar känna mig dum i huvudet..

Jag har nu varit på en testvecka på dagvården. Det va utmanande men nyttigt och jag har kommit fram till att jag ska börja där. Jag har inga jätreproblem med maten längre och därav va jag lite tveksam att börja men det är så mycket annat positivt med att börja. Jag måste ha rutiner som att komma upp i tid, lägga mig i tid, äta mer regelbundet än va jag någonsin varit van vid och dessutom får jag massa med redskap för att hantera olika känslor och utmaningar i livet där. Det kanske inte är det roligaste stället att vara på och kanske inte det mest bekväma stället eftersom man ändå måste jobba på alla problem man har Men det ger mig mycket och känner mig redan starkare. 

Jag börjar ändå få tillbaka glädjen i livet och inser mer och mer hur onödigt det är att gå runt och älta sina problem.

Jag satt precis och tog en cigg och tänkte för mig själv: hur kunde livet bli såhär. Sitta och röka för mig själv och må piss. Men så insåg jag att jag kan vända det till det positiva. Här sitter jag och har gått igenom så mycket nu men jag är faktiskt glad över det för jag blir starkare än om jag inte varit med om detta och dessutom har denna jobbiga period medfört så mycket härligt! Jag har träffat den mest fantastiska tjej man kan önskat sig och jag är så lycklig över att ha henne i mitt liv. Att dela allt med henne. Bara det va värt att gå igenom detta. Att det dessutom va hon som fick mig igenom det svåraste problemet med Anorexia, att äta utan ångest, gör mig bara ännu mer glad. Tänk att få ha träffat en person som bryr sig så innerligt och verkligen gör allt för att jag ska bli bra. Det gör mig glad! Hon får mig dessutom att fokusera på det viktiga här i livet. Hjälper mig när jag inte vet va jag ska göra och ja. Hon har varit min räddning genom detta! Är fortfarande förvånad över att någon orkar lägga ner så mycket av sin tid flr just mig!

Jag satt också och tänkte på hur bra jag har det i livet i övrigt också. Om man nu ska återgå till min första tanke om hur livet kunde bli såhär. Visst jag har haft en tuff period och allt är inte bra än. Men fortfarande har jag kvar alla de grejer jag älskar att göra. Stämma pianon, renovera Hammondorglar och snart ska starta eget. Jag spelar i två härliga band med personer som förstår att jag mår dåligt och låter mig ta den tid jag behöver. Jag inser hur värdefull och duktig jag faktiskt är på att spela när dom säger att "ta den tid du behöver för vi vill verkligen ha med just dig". Då kan man inte vara så dålig som jag känt det senaste året. Ja, jag är helt enkelt väldigt glad över hur livet är ändå! 

Nu ska jag bara lyckas bli helt bra så jag inte bara är sugen på grejer utan faktiskt orkar att göra dom utan att bli stressad och må dåligt av det. 

Livet är helt enkelt fantastiskt och värdefullt! Jag älskar mitt liv precis som det är! 

Tack alla som finns där för mig. Och har jag varit dålig på att fina tid att umgås så är det för att jag helt enkelt inte orkat. Det är inget personligt utan något jag behövt ta avstånd från för att bli mindre stressad. Ju mindre grejer jag har över mig ju snabbare går det åt rätt håll. Även om det är så simpelt som att umgås med en vän så kan det ibland vara tillräckligt jobbigt för mig just nu för att jag helt enkelt är för sönderstressad. Är väl väldigt nära att gå in i väggen men det går åt rätt håll så snart kanske jag kan ta på mig mer och mer saker att göra. 

Jag uppskattar er ändå otroligt mycket! <3

Ha en faktiskt fortsatt kväll!