glamrocker

Jag är ju den största hypokondrikern på denna jord och oroar ju mig för minsta lilla grej. Ända gången jag inte gör det är när jag mår som sämst då man helt enkelt skiter i allt men så fort jag börjar må bättre kommer oro för mycket annat i livet. Som t ex rökningen. Ska jag få lungcancer imorgon och dö? 

Så ju bättre jag mår ju mer livrädd är jag för att jag ska ha förstört mig och dö precis nu när jag faktiskt är som lyckligast på länge. Det hade varit så typiskt. Det skrämmer mig. Sen skrämmer även framtiden mig. Va ska jag göra med mitt liv? När ska jag orka göra grejer igen? Sätta press på mig och faktiskt göra sånt jag tycker är kul? Nu är livet lite som på paus känns der som. För att jag ska kunna vila ut och bli bra. Men der funkar samtidigt inte riktigt på en så rastlös person som jag faktiskt är

 Det är väl just därför det blev såhär. Säger ja till allt flr att det låter kul och så blir man överarbetad istället. Så många gånger som jag varit påväg in i väggen de senaste åren så är det inte konstigt att jag fick Anorexia. Mycket ångest och stress har länge plågat mig. Men jag är så van nu så jag ser det som vardag. Det är först när jag och Madde har diskuterat hur mycket jag gör, både små som stora grejer, som jag inser att detta är inte normalt eller bra. 

Hoppas jag blir bra igen i en snar framtid iallafall. Det är så mkt jag vill klara av här i livet. Så ja.. Jag får ha lite självdisciplin(som inte existerar i mig förutom Anorexian) och faktiskt ta det riktigt lugnt och släppa alla krav i livet för en stund. En grej som känns riktigt jobbig är alla krav från min tro, kyrkan, kristna personer som hela tiden säger att det är nu man ska verkligen lägga allt i guds hand. Men det är då dom där kraven kommer. Då ska jag bete mig kristet. Jag är kristen, jag tror MEN jag orkar inga mer krav just nu. Därför känner jag när folk säger att jag borde försöka mer att be, läsa bibeln för att komma närmare gud att nä jag orkar inte det nu. Om Gud förstår och älskar mig så vet han att det är upp till honom nu. Jag orkar inte ta eget ansvar för det. Jag vill bara lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet tills allt är bra. Jag tror han förstår. Jag hoppas det. 

Aja.. Nu blev det är långt inlägg som inte alls skulle vara såhär långt. Insåg bara att jag hade lite inombords som behövde komma ut! 

Tack för alla som finns för mig! Ni betyder mycket för mig. Även om jag kanske inte umgås eller hör av mig så mycket. Just nu orkar jag nästan bara träffa Madde. Det är då jag känner mig som mest lugn. Otroligt skön känsla när all ångesten bara försvinner för en stund och man bara är.