förhållanden

Jag inte jag kommer våga ha förhållande igen. Nu när jag vet hur fruktansvärt hemskt det är när det skiter sig. Man gick och va singel och tyckte att man kände sig så sjukt ensam och längtade efter att hitta kärleken. Men kommer det bli såhär en gång, två ggr eller fler ggr igen innan det kommer funka. Då vet jag inte om jag vågar försöka igen ens. Jag är den typen av person som när jag hittat det jag vill ha så vill jag fortsätta så. Så när man pratat kärlek så känner jag såhär. Har man hittat den man vill spendera resten av livet med så är det inte jag som kommer ändra mig. Nu vet jag att det aldrig är så lätt eftersom man är 2 personer i ett förhållande. Så man kan inte ha en egen vilja hur det ska bli. Men jag önskar det varit så. För som nu så kände jag att detta va det jag ville ha. Jag vill ha henne för resten av mitt liv. Det fanns inget annat i min värld. Så när hon gör slut så vänds allt upp och ner. Jag tyckte det va perfekt( såklart finns det alltid saker man måste jobba med) men det va perfekt och jag vet att det hade kunnat bli det mest perfekta förhållande jag vill ha. För när man älskar något så jävla mycket så klarar man alla motgångar sålänge man har personen fortfarande. Så hemskt att jag förlorat henne nu.. Hade jag kunnat göra något eller kunnat se in i framtiden och sätt att det kommer bli vi ändå så hade jag kunnat leva med nuet. Men när jag inte vet framtiden så klarar jag inte av att hantera denna ovissheten. Alla säger att man kommer över det. Men ni vet inte hur jag är som person. Jag kanske aldrig kommer ur denna kärleken. Jag kanske kommer gå resten av livet ledsen och ha panik över att det inte blir något. Det kanske är så min hjärna funkar. 
Jag önskar hon fick tillbaka känslorna för mig. För hade hon det så hade jag blivit lyckligaste mannen på jorden. Och om det nu dröjer några månader/år tills det blir vi igen så kan jag känna lycka över det. För det klarar jag att hålla ut till. Det är bara grejen av att inte veta som skrämmer livet ur mig. Bokstavligt. Det skrämmer mig så mycket att mista henne att jag klarar inte av väntan på något jag inte vet. Det är så sjukt att det tog slut så fort. Att allt kändes som att det gick åt rätt håll medans det egentligen gick raka motsatsen. Jag fattar inte hur jag inte kunde fatta att det va såhär illa. Detta va största chocken i mitt liv verkligen. Åååh vad jag saknar henne.. Finns inte ens ord för det. Jag saknar henne så mycket att det gör fysiskt ont i kroppen... 

Jag önskar inte ens min värsta fiende att få må såhär. Fy vad ont det gör. Jag hade hellre blivit svårt knivhuggen.. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0