orkar inte med ett farväl.
Orkar verkligen inte. Jag va inte beredd på detta och är fortfarande inte beredd och känns som jag aldrig kommer vara beredd på att mista dig. Ja jag vet att du alltid kommer finnas där för mig. Som vän. Men personen jag lärt känna dig för, den som gjorde mitt liv helt underbart, den personen som alltid fick mig att känna ett lugn och en trygghet, den personen som fanns där med sin starka kärlek till mig. Hon är borta. Och jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig. Du va verkligen mitt allt. Jag hade kunnat ge upp allt för dig. Tyvärr blir det antagligen inte så igen. Och det gör SÅÅÅÅ JÄVLA ONT i mig att tänka den tanken. Jag kämpar verkligen för att inte gråta eller mista förståndet för det känns verkligen som att jag håller på att göra det. Så sjuukt jobbigt. Så sjukt overkligt. Hade jag fått vara med dig som det va innan en vecka till med bekostnad på att jag hade dött. Så hade jag valt den veckan. Jag hade alltså gett upp all framtid bara för att få en vecka till med det underbara livet jag hade med dig.
Åh va ont detta gör att skriva. Sanningen.
Tack att jag fick ha ditt huvud mot min bröstkorg och hålla om dig innan jag gick. Det är ett fint minne jag har där jag iallafall fick känna för en stund att allt va bra igen. Trots att jag låg mitt på hallgolvet så mådde jag bättre än jag gjort den senaste veckan. Fick må bra för en stund. Åh va jag önska att jag låg där jämte dig nu och skedade dig. Jag kan inte ens beskriva min saknad för att göra det. Fy va skönt det hade varit..
Kommentarer
Trackback
